Psykiskt välbefinnande i scouterna

Fint att du vill veta mer om psykiskt välmående. Nedan kan du bläddra i olika mentala utmaningar som ledare i olika åldrar stött på. Det finns förmodligen flera, men här är de mest vanligt förekommande. Förhoppningsvis kan dessa ge dig inspiration, nya tankar och idéer till verksamhetsmodeller. Bekanta dig även med Tryggt tillsammans-anvisningen och materialet som hör ihop med Plan för respektfullt beteende. De här materialen stöder dessutom varandra.

Den psykiska hälsan är en viktig del av människans välbefinnande. Var och en kan sköta om sin psykiska hälsa och stärka sina resurser. Att kunna identifiera och uttrycka sina känslor, komma överens med andra, hantera besvikelser och livets små missöden samt att vårda sina relationer, välbefinnande och hitta balans i vardagen är viktiga färdigheter som alla kan lära sig. 

Psykisk hälsa är ett begrepp som ibland kan vara svårt att förstå. Psykisk hälsa är emellertid ett lika enkelt begrepp som hälsa. Vi har alla en kropp och ett psyke och att vårda dem båda är viktigt. I själva verket är det så att vi samtidigt som vi tar hand om vår kropp genom att röra på oss, sova gott och äta väl, även tar hand om vårt psyke. Om den nattliga sömnen är för kort eller om man glömmer bort att äta under dagen, hur märks det först? Det märks av att man är uppretad, trött, arg, känner sig ledsen och inget verkar lyckas. När du alltså tar hand om dig själv, tar du även hand om din psykiska hälsa.

Psykisk Hälsa i Finland rf har tagit fram Må Bra hand-verktyget som kan användas som hjälp för att påminna sig om hur en kan upprätthålla sin psykiska hälsa.

Som du märker är psykiskt välbefinnande något vardagligt som var och en av oss säkert kan påverka. En trygg scoutverksamhet tar även psykiskt välbefinnande i beaktande.

 

Källa: Psykporten för unga https://www.mielenterveystalo.fi/sv/nuoret/tietoa_mielenterveydesta/mielenterveyden_vahvistaminen/Pages/mielenterveys.aspx

Det psykiska välbefinnandet och hälsan är en människas resurser och viktiga för att kunna fungera i livet. En god mental hälsa består av bland annat optimism, gott självförtroende, en känsla av att hantera sitt liv, förmåga att skapa sociala relationer samt förmågan att bemöta motgångar.

Att stöda sin egen mentala hälsa innebär att främja och upprätthålla det som stärker och skyddar den. Det kan en göra genom att leva hälsosamt, utveckla och stärka de egenskaper som du upplever att ger dig välbefinnande samt att ta hand om goda vänskaps- och kompisrelationer.

Att orka i frivilligverksamheten

Det arbetar färre än 100 anställda inom den finska scoutrörelsen. De frivilliga möjliggör en hobby för ca 65 000 scouter. Syftet med att delta i en hobby är att stöda välbefinnandet och att ge energi.

Genom att ta hand om sitt egna fysiska och psykiska välbefinnande hjälper att ta hand om andra. Om en inte mår bra, orkar en inte hjälpa. Det är viktigt att inse att allt påverkar allt. Känslor kan smitta av sig och föras över hemifrån till scoutingen och tvärtom om en inte medvetet gör något åt det.  Att bära på tunga känslor kan utgöra ett problem.

Att ta hand om sin egen ork är viktigt både för din egen och dina närmastes skull, men också för scoutuppdraget. Innan du förbinder dig till att ta ett nytt scoutuppdrag, fundera på omfattningen av uppdraget och på dina tidigare uppgifter inom scoutingen. Att avancera på sin scoutstig innebär inte att då du fungerat som kårlägerchef så söker du direkt uppdraget som förbundslägerchef och drömmer redan om uppdraget som Finnjamborees lägerchef.

Det är viktigt att uppleva och ta del av de uppdrag som du drömmer om, men du behöver inte ta dig an uppdraget med det samma, utan följa med kanske vid sidan om. Uppdrag varken går eller behöver sättas i viktighetsordning. Ibland är det modigt att konstatera att uppdraget inte passar en eller att det för stort. Å andra sidan kan du i bästa fall inom ett uppdrag förverkliga dig själv eller låta dig uppslukas av din passion för att skapa nytt och dela med dig med andra. Ett uppdrag kan även öppna upp för nya möjligheter för dig och kanske hjälpa dig att hitta din studieinrktning. Scoutingen har många möjligheter.

Scoutuppdragen tar dock inte slut genom att genomföra dem och sällan finns det för många aktiva typer att utföra dem. Att engagera och förbinda sig kan sluka en med hull och hår. Scoutburnout är ingen sällsynt företeelse. Det är en viktig kunskap att kunna dra gränser kring sitt görande och på så sätt ta hand om sin egen ork. Även sådant som är trevligt och viktigt för en själv kan vara påfrestande och stressande. Det är viktigt att lära känna hur en själv reagerar vid belastning.

Att uppleva stress är en del av livet. Alla blir stressade någon gång. Det händer i situationer som kräver något extra och kroppen brukar då få extra kraft och energi. Men om stressen pågår länge kan kroppen ta skada. Det finns många saker du kan göra för att motverka stress. För att klara stressiga perioder behöver vi en jämvikt mellan att vara aktiva och att vara i stillhet, mellan vakenhet och sömn, och mellan fysisk aktivitet och vila.

Situationer som orsakar stress behöver inte alltid vara negativa. Du kan till exempel känna dig stressad av att ställa upp i en tävling, anordna ett stort evenemang eller hålla ett föredrag. Stress kan då ge de extra krafter som behövs för uppgiften. Tillfälligt kan stress förbättra din prestation, men i längden belastar och förbrukar det energi.

En situation som en person uppfattar som stressande kan en annan uppfatta som trevlig. Hur du reagerar i en situation beror på olika saker, till exempel vad du har varit med om tidigare i livet och hur du fungerar som person. När du beslutat dig för att försöka göra något åt situationen finns det mycket du kan göra själv för att hantera stressen så bra som möjligt. Att försöka förstå din egen stress är ett viktigt första steg. Vi har alla våra egna sätt att minska på stressen, t.ex. att göra avslappningsövningar, att läsa, lyssna på musik, att göra trädgårdsarbete, sjunga eller spela spel. Fysisk aktivitet, eller rörelse, är ett effektivt sätt att dämpa oroande tankar och samtidigt blir kroppen mer motståndskraftig mot stress på längre sikt, att vara i naturen, att få massage eller att umgås med personer du gillar. Att använda rusmedel är inget bra sätt att motverka stress.

Trötthet och stress

Trötthet och stress kan dyka upp vid långvariga och intensiva scoutevenemang. De kan komma i uttryck om gråt och irritation, sömnlöshet, minskad aptit eller som smärta. Stress uppkommer i situationer där belastningen överstiger en människas resurser för närvarande. En bra ledare tar hand om sig själv och ser till att få tillräckligt med vila och föda. Lär dig att känna igen dina egna symptom på belastning och stress. Då har du möjlighet att minska på belastningen och vila innan situationen eskalerar.

Kortvarig stress kan hjälpa dig att klara av de utmaningar som finns, men långvarig stress gör oftast skada. Det är viktigt att känna igen de här naturliga reaktionerna och göra de förändringar som behövs.

Vad kan du göra om du är orolig över ditt psykiska välbefinnande?

Känslor är något som finns i kroppen eller i sinnet. Känslor får oss ofta att agera och att göra saker. Känslorna är individuella: olika människor kan känna mycket olika saker i samma situation. En människa kan uppleva hundratals olika känslor och känslonyanser och det är inte alltid lätt att identifiera dem. Var och en bör tänka på hur man identifierar, uttrycker och lär sig hantera sina känslor. Besvikelser och misslyckanden går inte att undvika i livet, varken i ungdomen eller när man är vuxen. Ett misslyckande är ett bevis på att man har satsat och varit modig, och det är därför inget att skämmas för. Att känna sig nedstämd eller sorgsen betyder inte att du är deprimerad, utan de är en naturlig del av känslornas spektrum. Att identifiera sina känslor är en viktig kunskap.  Med hjälp av den kunskapen kan du lära dig att känna dig själv och dina sätt att reagera på olika saker och situationer.

Om du märker att du oroar dig över ditt eget psykiska välbefinnande är det viktigt att prata om oron så fort som möjligt. Berätta om din oro för en vårdnadshavare, trygg vuxen, lärare, skolskötare eller din scoutledare som kan hjälpa dig vidare. Berätta modigt.

Källor:
https://www.1177.se/liv--halsa/stresshantering-och-somn/stress/
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/nuoret/tietoa_mielenterveydesta/mielenterveyden_vahvistaminen/Pages/tunteet_haltuun.aspx

Scouting är en hobby där vi är nära varandra och där vi både gör och upplever saker tillsammans. På läger, utfärder och evenemang kan eventuella skyddslager skalas av och du märker att du kan vara dig själv fullt ut. Det spelar inte längre någon roll om dina skor inte är av det senaste märket eller om frisyren inte är perfekt. Det här är den magi som skapar starka och även livslånga band mellan scouterna. Då vi är nära varandra kan vi även lägga märke till saker som oroar oss. Det kan handla om t.ex. nedstämdhet som tar sig i uttryck i gråt eller att en ser ner på sig själv. Scoutledarens, den vanliga människans viktigaste roll är då att vara en människa för en annan människa. Scoutledaren behöver och ska inte vara en professionell psykvårdare. Det finns särskilda instanser för att få professionell hjälp.

Hur kan du prata om oro?

  1. Berätta tydligt och klart om din oro.
  2. Fråga vad personen själv tänker och hur hen upplever situationen.
  3. Lyssna lugnt och låt det ta den tid det tar. Ge även plats för tystnaden.
  4. Uppmuntra personen att berätta hur det egentligen ligger till. Du behöver inte vara rädd för känslor eller reaktioner. Det hjälper att prata om saker med deras rätta namn.
  5. Fäst uppmärksamhet vid den ordlösa kommunikationen, både din egen och den andras.
  6. Prata även om personens styrkor och resurser.
  7. Hjälp vid behov personen att hitta hjälpt. Se till att diskutera med vårdnadshavarna om det är fråga om en minderårig. Red ut tillsammans var det känns mest naturligt att hitta hjälp: skolhälsovården, hälsocentralen, organisationer inom den tredje sektorn eller något annat ställe. Om det är fråga om en person i arbetslivet kan även arbetshälsovården komma på fråga.

Att föra till tals ger en möjlighet till att prata! Därför är det viktigt att upp saker innan de blir för stora. Om du märker och bekymrar dig över att en jämnårig eller en ledare börjar bete sig annorlunda, för då saken till tals t.ex. med en trygg vuxen. På det här sättet för du saken vidare och du behöver inte ensam bära på oron. Kom också ihåg att kommunicera med barnets/den ungas vårdnadshavare.

Oavsett om du är bekymrad över en scoutkompis eller inte, bör alla människor bemötas likvärdigt. Enligt målsättningarna inom scoutforstran ses relationen till andra genom förmågan att föreställa sig i en annan persons situation samt att olikhet är en rikedom. En scoutkompis som insjuknat är i grund och botten samma gamla goda vän.

Psykiska sjukdomar syns inte på utsidan då sjukdomen är i balans. Även om du lider av en eventuell sjukdom uppmuntrar vi dig till att leva det liv du själv vill fullt ut. Om något bekymrar dig, fråga ärligt och öppet. Det är viktigt att behålla en tillitsfull atmosfär. Genom en öppen diskussion kan du på bästa sätt stöda en annan person och försäkra dig om scoutverksamhet som är så bra som möjligt.

En neuropsykiatrisk funktionsvariation (NPF) innebär att hjärnan hos en person inom vissa områden har ett annorlunda fungerande jämfört med hur det är för de flesta andra. Personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer har många gånger problem när det gäller att rent praktiskt få vardagen att fungera. Ofta finns även bekymmer inom det sociala området. Personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer har samma behov av sällskap, vänskap, närhet och kärlek som vem som helst, kan det här bidra till en större isolering än vad som är bra. Samvaro med andra upplevs i och för sig som ansträngande men också som positiv och nödvändig. Eftersom neuropsykiatriska funktionsvariationer är mycket vanliga, vill vi berätta mer om dem.

Källa:
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Neurospykiatriska-funktionsnedsattningar/Vad-ar-neuropsykiatrisk-funktionsnedsattning/

Adhd/add är en diagnosbeteckning som ingår i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Svårigheterna förekommer hos cirka fem procent av alla skolbarn. Det är vanligare att pojkar får diagnosen än flickor. Troligen är andelen flickor högre än vad man tidigare trott då många inte fått sina problem identifierade. Länge trodde man att adhd var ett barndomsproblem som skulle växa bort. Det har visat sig vara en felaktig föreställning och många har kvar sina problem även i vuxen ålder. Det är viktigt att barn med adhd uppmärksammas tidigt och får stöd och förståelse för sina svårigheter. Utan stöd finns det en stor risk för att barnet misslyckas i skolan, att de tappar självkänslan och att de får svårt att anpassa sig socialt. Som ungdom och vuxen finns risk att drabbas av depressioner, relationsproblem, svårigheter att klara arbetslivet och vardagen samt, i värsta fall, hamna i missbruk och kriminalitet. Tidigt stöd kan minska dessa risker.

Både barn och vuxna med adhd har extra svårt att vara uppmärksamma när de upplever att något är tråkigt och de måste tvinga sig själva till att fokusera. Det kan även vara svårt att byta fokus när det behövs. Det är vanligt att bli störd av saker i omgivningen som det inte går att skärma av ifrån. Det kan vara svaga ljud, som att någon viskar, eller synintryck, som att någon går förbi utanför fönstret. Intrycken från omgivningen avleder ständigt uppmärksamheten. När en uppgift känns trist dras uppmärksamheten lätt till något annat som känns mer intressant och stimulerande i stunden än det som borde göras. Att sedan återgå till arbetet kräver stor ansträngning. När något istället upplevs som särskilt intressant kan personer med adhd bli så uppslukade av sin sysselsättning att omgivningen inte längre märks. Detta kallas för hyperfokus och kan vara till nytta i vissa sammanhang. Ouppmärksamheten kan även visa sig genom att saker som vantar, busskort, nycklar och böcker tappas bort. Ett ständigt letande efter
saker tillhör vardagen.

Ett barn med en Adhd-diagnos orkar kanske inte koncentrera sig på en given uppgift, att påbörja uppgiften eller att planera hur hen ska lösa den. Barnet kanske avbryter och stör undervisningen i skolan. Hen har svårt att vänta på sin tur, lyssna på instruktioner eller lugna ner sig. På grund av det här beteendet kan barnet få uppmaningar om att sluta störa eller att "bete sig". Om barnet endast får negativ respons kan hens styrkor glömmas bort. För barn och unga som har svårt att reglera sin egen uppmärksamhet och sitt beteende eller att kontrollera sina impulser är det särskilt viktigt med en strukturerad och tillräckligt okonstlad omgivning som fungerar konsekvent.

För att upprätthålla och öka motivationen kan du ge omedelbar respons på genomförda uppgifter och skapa möjligheter för barnet att få uppleva att hen lyckas och klarar sig: börja med enkla uppgifter och då uppgifterna blir svårare är det bra att uppmuntra och berömma redan för försök. Använd varierande uppgifter. Uppgifter som kräver att barnet lyssnar eller läser länge gör att barnet blir mindre alert och fokus brister. Varva med uppgifter som kräver att barnet aktiverar sig. Det är bättre att handleda barnet i förväg än att be hen korrigera fel i efterhand. Du kan använda ett belöningssystem när det gäller att lära sig nya och svåra saker. Målet ska vara att de yttre belöningarna ska omvandlas till en inre motivation genom erfarenheter av att lyckas. T.ex. ”Om jag lyssnar på vad scoutledaren säger genast behöver jag inte blir påmind om det hela tiden”. Ge noggranna anvisningar steg för steg. Uppmärksamheten börjar lätt dala och oroligheten ökar om barnet inte hänger med i det som sker. Minimera all väntetid och maximera tiden för egen aktivitet. Tänk också på konkurrerande intryck runt omkring: ge så lockande och aktiverande uppgifter som möjligt och kom ihåg att ta pauser. Om du kan göra bara en sak, öka då den positiva responsen till barnet.

Personer med adhd kan också vara impulsiva eller överaktiva och brukar beskrivas som extremt handlingsbenägna. De reagerar på stort och smått och dessutom ofta utan reflektion eller eftertanke. Liksom hos små barn styrs handlandet av impulser och skeenden utifrån, istället för inifrån genom överväganden, tankar, planer och intentioner. Att inte kunna sitta stilla ökar dessutom förmågan att koncentrera sig. Att samtidigt som en ska lyssna rita, leka med modellera, att vifta med fötterna eller något slags pysslande med något kan hjälpa att koncentrera sig.

Att tillsammans fundera på olika hjälpmedel till olika problem berättar om tilliten som finns i gruppen. Om någon inte når att ta ner en sak från hyllan, kommer någon med en pall. Om någon inte kan sitta tyst och lyssna, kan vi ge ett tuggummi åt hen. Lösningarna är ofta mycket simpla och enkla att genomföra bara vi vill det.

Adhd går inte över med ålder, utan ändrar oftast form. Det som hos barn med adhd märks som en motorisk överaktivitet, det vill säga att inte kunna sitta stilla, kan hos en vuxen upplevas främst som en inre oro och rastlöshet. Hyperaktiva personer riskerar att bli utmattade med åren, varför det också är viktigt att hitta sätt att vila. Rusmedel fungerar inte som hjälpmedel.

Add är en del av adhd. De som har add blir ofta blir lätt distraherade och tappar uppmärksamheten, men är inte överaktiv. Istället kan en add-person ha svårt att komma igång med aktiviteter och att få saker gjorda.

Källa: http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Adhdadd/Vad-ar-adhdadd---Uppdaterat/
http://habilitering.se/sites/habilitering.se/files/vad_ar_adhd_-_faktabladbla.pdf
https://bvif.fi/Site/Data/1637/Files/Fungerande%20vardag_kevyt.pdf

En störning i autismspektrumet påverkar hur en person kommunicerar och interagerar med andra samt hur personen förnimmer och upplever världen runt omkring sig. Autismspektrumstörningar förekommer i hela världen och enligt olika undersökningar har cirka en procent av befolkningen en störning i autismspektrumet. Utifrån detta finns det uppskattningsvis cirka 55 000 personer med autismspektrumstörningar i Finland.

Många personer med autismspektrumtillstånd (AST) uppvisar särdrag vad gäller att reglera sina sinnen. De kan till exempel vara över- och underkänsliga för ljud, ljus, beröring, lukter, smaker och färger. Dessutom är stresskänslighet kännetecknande för personer inom autismspektrumet. Autismspektrumet förknippas även med många styrkor. En person inom autismspektrumet kan till exempel vara bra på att urskilja detaljer och ha förmåga att koncentrera sig på saker som särskilt intresserar samt ha en bra känsla för vad som är rätt.

Många personer med autismspektrumtillstånd har utmaningar med följande:

Att tolka den sociala kommunikationen

Det kan vara svårt för personer med AST att förstå och tolka språket så som andra gör, även om hen har ett stort ordförråd och väl utvecklat språk. Många uppfattar ofta det som sägs bokstavligt och kan ibland ha svårt att förstå humor, ironi, bildspråk eller liknelser. Personer med aAST har ofta svårt att svara på mer öppna frågor och berätta fritt. De berättar antingen fåordigt eller omständligt.

Att tolka det sociala samspelet

Ett av huvudsymtomen vid autismspektrumtillstånd är nedsatt förmåga till ett ömsesidigt socialt samspel. Det innebär att man har nedsatt förmåga att ta andras perspektiv och att intuitivt kunna läsa av och förstå andras tankar och känslor, och förutse vad som kommer härnäst. Socialt intresse behöver inte hänga ihop med förmåga till ett ömsesidigt socialt samspel. Många med AST har ett starkt socialt intresse, men kan ha svårt att få och behålla vänner.

Ungdomar och vuxna med AST kämpar ofta med att förstå hur man ska bete sig med andra i olika situationer. Kanske vill de hellre göra aktiviteter på egen hand eller umgås med betydligt yngre eller äldre individer. Många önskar få vänner utan att riktigt veta vad vänskap innebär eller hur man gör för att få och behålla vänner.

Att uppleva sinnesintryck

Det kan till exempel handla om extrem ljudkänslighet, överkänslighet för lukt, smak eller beröring, vilket påverkar vad man kan äta, ha på sig med mera. Det kan också innebära att personen med autismspektrumtillstånd upplever sinnesintryck mycket svagt och exempelvis har en hög tröskel för smärta eller har svårt att skilja på varmt och kallt.

Erityiset mielenkiinnonkohteet

Många med AST utvecklar ett intensivt intresse för en hobby eller ett samlande. Det kan handla om att ordna eller minnas fakta om ett speciellt ämne, till exempel tidtabeller, resultatlistor, bilar, tabeller, dataspel, matematik, men kan lika gärna vara smink, gosedjur eller hästar. Om intresset är så uppslukande att det blir ett hinder från att fungera i vardagen är det förstås ett problem. Men beroende på intresseområde och hur man fungerar för övrigt kan i vissa fall specialintresset utvecklas och bli en framtida försörjnings/inkomstkälla. Man kan vara enastående skicklig på att lära in faktabetonade kunskaper men ha betydligt svårare att förstå sig på sådant som kräver att man förstår hur andra tänker och upplever saker, det vill säga att ta andras perspektiv.

Repetitiva beteenden och rutinbundenhet

Ibland kan personer med AST ha beteenden som omgivningen kan uppleva som enformiga, upprepande eller ovanliga. Beteendet kan kallas repetitivt eller stereotypt, och innebär att samma sak görs om och om igen. Att överdrivet hålla fast vid rutiner och ritualer är vanligt hos barn och ungdomar med AST. Rutinbrott kan leda till starka utbrott. Ibland kan små förändringar i välkända miljöer, som att flytta på böcker hemma i bokhyllan, upplevas svårare än större förändringar, som att resa bort ett par dagar. Många föredrar en inrutad vardag utan överraskningar. Grundliga förberedelser ökar möjligheten att hantera förändringar och att lyckas.

Ett bra bemötande

  • Ta reda på hur personen kommunicerar. Vid behov är de närstående eller andra som känner personen de bästa experterna.
  • Prata lugnt, exakt och tydligt. Underskatta dock inte din samtalspartner. Undvik slang, sarkasm, metaforer och ironi. Använd bilder eller skrivna instruktioner vid behov.
  • Var lugn, vänlig och målmedveten.
  • Ge personen tillgång till ett lugnt utrymme eller en plats med lugn och ro där hen kan minska belastningen av sinnena. Reglera ljus och ljud vid behov.
  • Tystnad innebär att personen processar det som du har sagt. Ge hen tid att svara.
  • Tolka inte - det handlar sällan om trots, själviskhet eller illvillighet.
  • Var rak och tydlig i din kommunikation. Försäkra dig om att det du sagt blivit förstått.
  • Ta även fysiskt avstånd i beaktande.

 

Ett lyckat scoutevenemang

För att ett evenemang ska lyckas är det bra att berätta om sina egna särdrag som t.ex. ångest- eller sinneskänslighet. Det här kan exempelvis betyda att du har ett förstärkt känslosinne och det då kan vara jobbigt att t.ex. stå i kö. Att vara så nära en annan person kan upplevas till och med som fysiskt smärta. Då kan din plats vara antingen först eller sist i kön. Att sova i ett tält bredvid andra kan vara en ångestfylld tanke. Prata vid behov om möjligheten att sova i ett eget tält.

Om barnet eller den unga har medicinering är det viktigt att de vuxna som har ansvar för den förstår innebörden och belastningen av scoutevenemang. Även positiva saker belastar. Medicinering kan möjliggöra en positiv upplevelse både för personen själv samt för hela gruppen.

Berätta även om de metoder du själv kan om att balansera belastning och stress. Det kan exempelvis behövas egen tid i form av pauser för att klara av en händelserik dag. Sådan tid där det är möjligt att koppla bort sig från det sociala samspelet och vara i sin egen bubbla.

Olika neuropsykiatriska störningar bör tas i beaktande vad gäller gruppens storlek och ledarnas/de vuxnas antal, att organisera verksamhet och förebyggande samt i att minimera överflödig sinnesbelastning.

Att delta i scouting förutsätter att personen kan fungera ungefär på samma sätt som de i gruppen och att hen kan ta emot handledning och hjälp.

Ett traditionellt upplagt mötesprogram där programmet spjälkas upp (en energiutlösande lek i början, repetition av gammalt och att lära sig nytt genom aktivt deltagande och en lugn stund i slutet) hjälper alla att delta i verksamheten. Sakerna har en tydlig början och ett tydligt slut. Aktiviteterna delas upp scouterna hålls alerta med hjälp av olika lekar.

Över lag är allas önskan att få vara en del av en grupp och vara en av många utgående från sina egna förutsättningar. Gruppen borde ändå formas så att den på ett bra sätt går att hantera och att varje gruppmedlem har det bra. Särdrag kan berika gruppens verksamhet då vi talar öppet om dem och förhåller oss tillräckligt förstående till dem. Det är av betydelse att alla gruppmedlemmar vet tillräckligt om medlemmarnas särdrag. Det finns ingenting som ger rätt att mobba någon eller annars bete sig dåligt. Även inom scouting ger öppenhet möjligheter.

Som stöd till att leda specialgrupper har en Tipsbank utvecklats. Den innehåller följande material som kan hjälpa att planera verksamheten: känslokort, trafiljus, Time Timer-tidtagarur, leksaker att pilla på. Du hittar med information här: länk saknas.

 

Källor:
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/larande-forstaelse-och-minne/autism/
https://www.autismiliitto.fi/files/2569/A5_Autsimin_Kirjo_Esite_RUOTSI.pdf
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Autismspektrumtillstand-AST/Vad-ar-Aspergers-syndrom/

En diagnosticerad sjukdom eller en ett neuropsykiatriskt syndrom är inget hinder för att ha scouting som hobby då vården är i balans. På samma sätt kan exempelvis en person med diabetes delta i scouting: hen vet hur hen tar hand om sig själv på sin egen åldersnivå och de ansvariga ledarna vet om sjukdomen. På det här sättet finns det trygga förutsättningar för att delta. Akut självdestruktivitet och ätstörning kan vara exempel på en livshotande sjukdom då scouten oftast inte kan delta i utfärder, vandringar eller läger. Det går dock bra att delta i vanliga veckomötet bara måendet och tillräckligt stöd tas i beaktande. Det är dock bra att prata öppet om saken med både personen i fråga och med vårdnadshavarna för att försäkra sig om att tillräckligt stöd finns till handa. Den ansvariga ledaren för evenemanget fattar beslut om ett deltagande.

I samband med evenemangsanmälan frågas det efter deltagarens eventuella sjukdomar och allergier. Det handlar inte om nyfikenhet, utan om ett säkerhetsperspektiv. Trygghet inom scouting möjliggörs genom kunskap och medvetenhet. Det är mycket viktigt att den närmaste ledaren vet om eventuella sjukdomar och medicinering. På ett läger är alla en del av en större grupp där mängden sociala kontakter är stor. Scouterna rör sig med sin grupp både på programpunkterna och vid måltiderna. Man sover med din grupp, eventuellt i tält med naturens ljud tätt inpå. Efter den gemensamma väckningen på morgonen letar man fram den utrustning du behöver och börjar en ny lägerdag med sin grupp. Avsaknaden av egen tid och privatliv kan påverka belastningen och öka irritationen. Det kan också försvåra insomningen eller så kan man sova väldigt gott. Var och en reagerar på sitt eget sätt på olika saker.

Vi uppmuntrar dig att träffa barnets/den ungas vårdnadshavare och föra en öppen dialog om de metoder som stöder scoutingen som hobby. Det som fungerar hemma, fungerar inte nödvändigtvis i scouterna och vice versa. Det är viktigt att den som har behov för det, berättar om ett eventuellt behov att dra sig undan för att vara för sig själv, eftersom det gemensamma lägerprogrammet saknar ensamprogram.

En enskild persons utmaningar får inte på ett helhetsmässigt sätt definiera scoutgruppens verksamhet. En person som skadar sig själv eller andra kan i huvudsak inte delta i scoutverksamheten. Varje situation bör ändå noggrant bedömas skilt och allas trygghet och trygghetskänsla bör tas i beaktande.

Utanför veckoverksamheten på exempelvis läger och resor är vi i en annan miljö än den vi är vana vid på kårlokalen. Säkerheten måste beaktas noggrannare än vanligt. Ibland kan en psykiskt eller fysisk sjukdom förhindra ett deltagande. Saken bör noga övervägas och deltagarens egen åsikt ska tas i beaktande. Beslutet fattas ändå av dem som har ansvaret för evenemanget. Huvudmålsättningen är att ordna ett för alla tryggt och lyckat evenemang. På större läger finns det ofta professionella inom psykiska sjukdomar i lägerorganisationen. De kan ge hjälp och stöd.

Ibland kan en situation uppstå där stödet inom scoutingen inte räcker till eller ens sjukdom förhindrar en att delta. Då är det bra att söka hjälp utanför scoutingen av professionella inom sjukvården. Det är viktigt att ingen blir lämnad ensam. Be modigt om hjälp av kårens trygghetsperson eller av FiSSc.

 

Att vara ensam med sina egna tankar eller göromål är en viktig färdighet. Det är bra att öva på att vara ensam. Det är vanligt att ibland känna sig ensam. Det finns olika slags ensamhet:

  • Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
  • Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
  • Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Ensamhet kan vara frivillig eller ofrivillig. Den kan vara objektiv eller subjektiv. Vi kan uppleva stark ensamhet fast vi har många sociala kontakter och relationer. Vi kan kännas oss ensamma även i andras sällskap. Känslan av ensamhet överstiger då den faktiska ensamheten. En del människor har å andra sidan få sociala kontakter utan att känna sig ensamma.

Ordet depression betecknar både en sinnesstämning och en psykisk sjukdom. Depression som psykisk sjukdom innebär att personen drabbas av långvarig (minst två veckor) nedstämdhet, förlust av välbehagskänsla, orkeslöshet och andra symtom som berör tankarna, känslorna, beteendet och hela kroppen. Tillfällig ledsenhet och sänkt grundstämning är inga psykiska sjukdomar. De är normala upplevelser och behandlas inte som sjukdomar. Olika människor kan uppvisa mycket olika symtom på depression. Ibland kan de mest framträdande symtomen vara olika slags diffusa fysiska smärtor och illamående, och då kan det ta tid att ställa diagnosen. En deprimerad person orkar ofta inte upprätthålla sociala kontakter och kan isolera sig från andra.

Källor:
https://www.1177.se/Vasternorrland/liv--halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/
https://mieli.fi/sv/f%C3%B6rstasidan/psykisk-h%C3%A4lsa/psykisk-oh%C3%A4lsa/depression

Det är en del av livet att känna sig rädd eller orolig ibland. Stark rädsla och oro som känns i kroppen kan vara ångest. Ångest är obehagligt, men inte farligt. Du kan få hjälp att hantera ångest om det påverkar dig mycket i livet.

Ångest är obehagligt och kan kännas skrämmande. Känslorna kan vara så starka att du tror att du ska bli galen, svimma eller till och med dö. Men du kommer inte bli galen, svimma eller dö av din ångest. Känslorna är inte farliga. Det finns flera sorters ångest. Och ångest kan kännas olika för olika personer.

Det är bra om du kan fortsätta göra sådant som är viktigt för dig, även om det ger dig ångest. Du kan pröva att göra det du är rädd för en liten stund i taget. Sen kan du utmana dig själv mer och mer. Efter ett tag brukar ångesten gå över om du är kvar i den jobbiga situationen. Då lär sig kroppen och hjärnan att situationen inte är farlig.

Ångest som kommer plötsligt kan vara panikångest. Det kan kännas skrämmande men är inte farligt. Du kan lära dig att hantera panikångest så det inte påverkar ditt liv så mycket. En panikattack känns tydligt i kroppen. Det beror på att din kropp reagerar på liknande sätt när du får panik, som när du är mycket stressad eller anstränger dig fysiskt. Eftersom panikångest känns så tydligt i kroppen är det många som inte förstår att det beror på ångest. Det är lätt att tro att det är något fel i kroppen, till exempel hjärtat eller hjärnan om du inte vet att det beror på panikångest.

Här är några vanliga tecken på panikångest:

  • Hjärtat slår hårt eller snabbt.
  • Det kan kännas svårt att andas.
  • Du får ont i magen eller mår illa.
  • Du blir torr i munnen eller tycker att det känns som att du har en klump i halsen.
  • Du svettas, får frossa eller känner dig yr.
  • Du darrar, skakar, känner dig svag eller får domningar.
  • Det kan kännas overkligt, som att du är i en bubbla.

Då du möter någon med panikångest:

  1. Behåll ditt lugn och ta personen till ett lugnt ställe. Lämna inte hen ensam.
  2. Styr personen till en lugn andning genom att själv visa modell och andas lugnt. Du kan t.ex. räkna till tre medan du andas in och ut.
  3. Med ett barn kan en bra metod vara att med ditt eget finger rita konturerna av barnets hand så att in- och utandningen blir visualiserad. Gör inte det här om barnet inte vill att du ska röra hen.visualisoituvat.
  4. Om personen hyperventilerar kan andningen lugnas genom att andas i en papperspåse.
  5. Berätta för personen att panikattacken inte är farlig och att den går över.
  6. Då situationen är över se till att både du själv och de andra närvarande är okej och orkar vidare.
  7. Fortsätt med de normala rutinerna.
  8. Berätta om situationen för vårdnadshavaren.

 

Källor:
https://www.umo.se/att-ma-daligt/nedstamdhet-och-angest/angest/
https://www.umo.se/att-ma-daligt/nedstamdhet-och-angest/vad-hjalper-mot-angest/
https://www.umo.se/att-ma-daligt/nedstamdhet-och-angest/panikangest/

Det finns situationer där starka känslor tar överhand och en person kan bli irriterad, kränkt eller väldigt arg. En arg person kan då vara i ett tillstånd av okontrollerbar aggression. Situationer där många känslor kommer till ytan kan uppstå var som helst, lika bra i en kö till glasskiosken eller i scouterna. De här situationerna kan uppstå i verksamhet med alla åldersgrupper. Att kontrollera sina känslor är i allmänhet mycket svårare för barn än för vuxna.

Att bemöta en upprörd person förutsätter saklighet. Det finns ingen orsak att irritera hen ytterligare. Det lönar sig inte att gå med i ilskan, att börja gräla om något eller börja tvista om vem som har rätt. Sådant beteende resulterar ofta i ett resultatlöst gräl och ilskan ökar eller förlängs.

Då en människa är uppslukad av starka känslor går det inte att tänka klart. Det hjälper oftast inte att argumentera eller motivera. Den arga personen kan ta till sig argument och andra perspektiv först då hen kommit över de starka känslorna.

 

KUKIPASO-modellen (KUuntele (lyssna), KIitä (tacka), PAhoittele (beklaga), SOvi (kom överens)

KUKIPASO-modellen om aggressionens trappsteg har utvecklats av barnspykiater Raisa Cacciatore. Enligt modellen är målsättningen att lugna den arga personen och att komma ur situationen utan ett större gräl. Då man strävar till att lugna situationen används bl.a. ett lugnt sätt, prat och tid. Tid för diskussion och argument är föst då alla parter säkert har lugnat ner sig. Diskussionen kan med fördel förflyttas till följande dag eller ibland om man kommer överens om det, lämnas bort helt och hållet.

  1. Då du lyssnar, fokusera artigt på den arga personen. Ge hen mycket tid att berätta om sin sak. Visa på alla sätt att du vill och har tid att lyssna på hen. Snegla inte åt andra håll, utan se hen i ögonen om hen inte tycker det är obehagligt. Du kan nicka, men undvik att avbryta.
  2. Tacka den arga personen. Om du kan säga att "Du har rätt", säg det. I annat fall tacka för att hen tog upp saken. "Det är bra att du berättade om det här", "Jättebra att du berättade att det här gör dig arg", "Det där är ett viktigt perspektiv"
  3. Beklaga situationen som ni nu befinner er i. Om du på något sätt är skyldig, erkänn ditt misstag och be om ursäkt. "Jag är verkligen ledsen! Det är mitt fel". Om du upplever dig vara oskyldig, beklaga då den andras situation. "Jag är verkligen ledsen över att det behövde bli såhär", "Det är trist att det blev så fel", "Jag är ledsen att det här gjort dig så upprörd".
  4. Lämna inte saken helt på hälft, kom överens om något. Byt inte samtalsämne och gå inte från situationen innan ni kommit överens om något: Det som var fel har retts ut eller ni kommit överens om en ny tidpunkt att reda ut det.
  5. Träna på självbehärskning. Håll dig lugn. Att du själv blir arg hjälper inte alls. Försvara dig inte, förklara dig inte. Det blir tid för det när ni är helt lugna och sakliga. Nedsättande eller nedlåtande miner eller gester, eller ett leende, kan öka ilskan. Ett lugnt sätt berättar om att det inte är någon fara och att situationen inte eskalerar till våldshandlingar.
  6. Lita på din eventuella rädsla: om situationen känns för hotande, gå bort från platsen och sök hjälp.uota mahdolliseen pelkoosi: jos tilanne tuntuu liian uhkaavalta, poistu paikalta ja hae apua.

Källa: Aggressionens trappsteg, Raisa Cacciatore, Utbildningsstyrelsen 2010

Hur kan jag göra om någon är aggressiv mot någon annan

Ovan lärde du dig KUKIPASO-modellen som fungerar även här. Då någon höjer rösten och saker börjar flyga är det dags att reagera. Ju tidigare du ingriper i situationen desto lättare kommer ni oftast vidare. Det mest effektiva är att justera sitt eget beteende.

  1. Behåll ditt lugn, provocera inte.
  2. Om det är möjligt, fungera som ett team.
  3. Tilltala personen genom att använda hens förnamn.
  4. Håll ett tillräckligt avstånd till den arga personen och försök få hen att sätta sig genom att prata till hen.
  5. Ge personen tid att lugna ner sig. Om det är möjligt, bjud hen på vatten och ett utrymme där ni är tillräckligt skyddade från överflödiga blickar.
  6. Se till att hålla din egen rygg fri genom att hålla ögonkontakt hela tiden. Om du blir attackerad har du rätt att använda dig av försvarbart våld för att komma undan. Att höja rösten kan också avstyra en attack.

Att "frysa" är vanligt då man är rädd och det ska inte upplevas som ett misslyckande. Forskarna vet inte ännu varför detta sker, men enligt den ledande teorin gör en hotad person en undermedveten tolkning. Det undermedvetna försöker avgöra om det går att komma ur situationen med hjälp av sociala medel genom att t.ex. prata, genom att slåss eller genom att fly. Om inget av sätten verkar fungera, "fryser" kroppen.

Näringsrik mat och regelbundna mattider hjälper att orka och ökar välbefinnandet. Olika uppgifter och evenemang kräver uthållighet och baskondition. Tillräcklig näring och vila ökar uthålligheten och utan dem orkar man inte och kan inte utöva sin hobby tryggt. Därför är regelbundna måltider inbyggda i scoutevenemangens dagsrytm och det är viktigt att alla deltar i dem.

I puberteten förändras den ungas kropp i rask takt, vilket kan göra att den känns främmande. Den unga kan ha en känsla av att den egna kroppen är utom hens kontroll. Den unga kan oroa sig mycket för sin vikt och vara överdrivet självobserverande. Ätstörningar är både kroppsliga och psykiska sjukdomar. Den ungas bekymmer eller sorger kan återspeglas på ätandet och ätandet kan bli ett sätt att kontrollera jobbiga känslor, såsom sorg, ilska eller ensamhet. I bakgrunden kan det även finnas mobbning, problem i familjen eller prestationsångest gällande skolan eller framgångar i övrigt.

Alla sorters ätstörningar påverkar hur den unga tänker om sig själv och hur hen upplever sin kropp. Ofta påverkas den ungas relationer med andra. Ätstörningar är jobbiga och allvarliga. De kan vara farliga för kroppen. Det är viktigt att den unga får hjälp så tidigt som möjligt för att bli av med dina ätstörningar. De närstående spelar en stor roll i tillfrisknandet.

Att insjukna i ätstörning är en lång process och därför är sjukdomen svår att känna igen. De vanligaste ätstörningarna är anorexi, det vill säga självsvält och bulimi, hetsätning.

Anorei kännetecknas av att unga försöker banta och hålla vikten nere genom att undvika näringsrik mat och ätande eller genom att motionera mycket och ibland också genom att använda laxermedel eller vätskedrivande läkemedel. Den unga försöker på dessa sätt få kontroll över sin kropp. Till hetsätning i sin tur hör återkommande hetsätningsepisoder. En ung som lider av hetsätning har inte kontroll över sitt ätande: tankarna kretsar kring ätandet och han eller hon har ett starkt begär efter mat. Hetsätningen följs ofta av ånger och kräkningar. Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av t.ex. överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörning.

Största delen av dem som insjuknar är flickor men ätstörningar drabbar även pojkar. Vanligtvis insjuknar man i 15-24 års ålder.

Det kan vara svårt för att ingripa i den ungas situation, eftersom man kan känna sig hjälplös inför den. Den ungas situation måste dock tas på allvar. Man kan konfrontera den unga med problemet. Tillsammans med den vuxna kan man fundera på var den unga kan få hjälp och stöd. Om en annan ungdom är orolig för sin vän är det bra att berätta om sin oro för en vuxen, till exempel en lärare eller hälsovårdaren. Man ska inte vara ensam med sin oro.

Om du misstänker att någon har en ätstörning:

  1. Ta personen till jouren om hen mår fysiskt illa eller svimmar, har yrsel, kräks eller inte orkar gå.
  2. Berätta för personen att du ser att något är fel, och att du är orolig. 
  3. Ge stöd för att följa en normal matkultur.
  4. Berätta om saken för en trygg vuxen.
  5. Efter att situationen är över, se till att du själv orkar vidare.
  6. Fortsätt med de normala rutinerna.
  7. Om det är fråga om en minderårig, berätta om situationen för hens vårdnadshavare.

 

Källor:
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/nuoret/tietoa_mielenterveydesta/nuorten_mielenterveysongelmat/Pages/syomishairiot.aspx
https://www.umo.se/att-ma-daligt/atstorningar/vad-ar-atstorningar/
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/itsehoito/irtiahminnasta/Pages/default.aspx

Att skära sig själv innebär att upprepade gånger med vilje skada sin egen kropp. Att skära sig innebär en risk för självmord och är indirekt självdestruktivitet. Den yttersta funktion skadandet fyller är att hantera övermäktiga känslor. Känslor som får beskrivas som ångest, men då snarast den typ av diffus känsla som kallas för fritt flytande ångest. Många självskadepatienter upplever att de outhärdliga känslor de plågas av lindras, eller blir mer uthärdliga då de ersätts av kroppslig, och kanske lite mer begriplig, smärta. Det finns olika förklaringar till varför vissa tillfogar sig själva skador. En sådan är att en person som tidigt och under lång tid blivit illa behandlad av andra inte heller kommer att behandla sig själv väl.

Man vet att skärandet kan vara ”smittsamt” i den bemärkelsen att den som redan mår dåligt lätt tar efter beteendet då de kommer i kontakt med det. Av det skälet är det inte att rekommendera att någon som mår dåligt läser om, eller har kontakt med andra som har, självskadebeteenden. När självskadebeteendena blivit ett vanemässigt sätt att hantera ångest på, brukar det uppstå ett beroende, fullt jämförbart med narkotika- eller alkoholmissbruk. Den snabba ångestlindring självskadandet ger blir svår att stå emot.

Det kan vara svårt att sluta skära sig, även om personen vill det. Hen försöker dölja både skärsåren och sina egna känslor. Utåt sett kan en ung som skär sig vara glad och social, men ångesten inombords försvinner bara för en kort stund då hen skär sig. Den unga känner skam för sitt skärande.

Att skära sig kan vara ett sätt att visa andra att något är fel. Den unga kanske behöver hjälp att förändra något som är jobbigt.

Om du lägger märke till att någon skär sig:

  1. Ta reda på om det finns behov för första hjälp.
  2. Fråga den unga om skärandet och om hen vill ha hjälp med något.
  3. Förhåll dig seriöst, men behåll lugnet.
  4. Döm inte och förbjud inte personen att skära sig.
  5. Förbered dig på att prata om situationen med vårdnadshavarna. Du får stöd av en trygg vuxen eller från FiSSc.
  6. Uppmuntra den unga att söka hjälp eller styr hen till rätt ställe.
  7. Lämna inte den unga ensam.
  8. Berätta om saken till en pålitlig ledare eller en trygg vuxen.
  9. Se till att de närmaste scoutkompisarna mår bra.
  10. Se till att efter situationen att även själv orka vidare.
  11. Låt den unga ta samma ansvar som tidigare.
  12. Försök att inte prata om hur personen skadar sig själv eller om själva skadorna. Prata i stället om hur hen mår. 
  13. Fortsätt med de normala rutinerna.

Källor:
https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sjalvskadebeteende
https://www.umo.se/att-ma-daligt/skada-sig-sjalv/om-att-skada-sig-sjalv/

Med självdestruktivitet avses ett beteende som inbegriper självskadebeteende eller att man tar livsfarliga risker. Beteendet kan vara direkt eller indirekt.

Vid indirekt självdestruktivt beteende kan personen ta livsfarliga risker dock utan en medveten avsikt att skada sig eller dö. Indirekt självdestruktivitet kan framkomma till exempel som risktagande i trafiken, överkonsumtion av rusmedel, försummelse av fysiska sjukdomar eller orimligt belastande av den egna hälsan. Hos flickor kan också promiskuöst sexuellt beteende betraktas som självdestruktivt. Direkt självdestruktivitet kan visa sig som självmordstankar, att man pratar om självmord, försöker begå självmord eller begår självmord.

Unga funderar mycket på livet och döden. Ibland har man stunder i livet när man upplever att livet inte är värt att levas. Den vanliga utvecklingen innehåller ändå inte att skada sig själv eller en konstant önskan om att dö. Avsikten med självdestruktiva tankar hos unga är sällan att dö, utan i stället att bli kvitt en tillvaro som känns olidlig.

Att prata om självdestruktivitet

  • Om du är orolig för den unga, visa att du bryr dig och vill hjälpa, även om det kanske känns som att du stör. Personen kan vara helt upptagen av sina tankar och behöva bli påmind om omvärlden. Fråga om det finns något du kan göra. Vänta inte att de självdestruktiva tankarna ska gå över av sig själva.
  • Om den unga pratar om självmord måste du ingripa i situationen, även om hen själv inte vill det.
  • Behåll lugnet, lyssna öppet och ge den unga tid att berätta.
  • Lyssna och försök att få personen att berätta om sina tankar och känslor. Du behöver inte alltid komma med råd. Det är okej om det blir tysta pauser när ni pratar.
  • Lyssna tålmodigt. Att moralisera eller skynda på hjälper inte.
  • Fråga rakt av den unga:
    • Har du tänkt på självmord?
    • Har du en plan hur du tänker genomföra det?
    • Har du försökt ta livet av dig tidigare?
    • Vad skulle kunna hjälpa dig att fortsätta leva?
    • Hur kan jag hjälpa dig?
  • Kom ihåg att en diskussion inte gör skada och att de raka frågorna inte leder till självdestruktivt beteende.
  • Berätta om den ungas självdestruktiva tankar och planer för hens vårdnadshavare. Lova inte att du inte berättar om saken för andra.
  • Fråga om du ska ta reda på vilken professionell hjälp som finns, om du ska ringa och boka en tid och om hen vill att du följer med.
  • För den unga till sina vårdnadshavare/hjälpen. Se till att den unga är trygg, lämna hen inte ensam.
  • När du pratar med den andra, understryk att då någon pratar om självmord, ska de alltid berätta om det för en vuxen.

 

Om du misstänker en risk för självmord:

  1. Ta snacket alltid på allvar.
  2. Ring vid behov till 112.
  3. Meddela om saken till kårchefen och trygghetspersonen samt vårdnadshavarna.
  4. Se till att ingen alkohol, mediciner, vassa föremål och annat som någon ska skada sig själv med finns till hands.
  5. Lämna inte den unga ensam, visa omsorg och en vilja att lyssna
  6. Ta hand om varandra och de minderåriga.
  7. Efter situationen se till att du själv orkar vidare.
  8. Fortsätt med de normala rutinerna.

 

Om den unga har försökt begå självmord

  1. Utför vid behov livsräddande första hjälp.
  2. Ring 112.
  3. Meddela om saken till kårchefen och trygghetspersonen samt vårdnadshavarna.
  4. Se till att ingen alkohol, mediciner, vassa föremål och annat som någon ska skada sig själv med finns till hands.
  5. Lämna inte den unga ensam, visa omsorg och en vilja att lyssna
  6. Ta hand om varandra och de minderåriga.
  7. Efter situationen se till att du själv orkar vidare.
  8. Fortsätt med de normala rutinerna.

 

Om en ung har begått självmord

  1. Ring 112. Myndigheterna meddelar om saken till vårdnadshavarna.
  2. Meddela om saken till kårchefen och trygghetspersonen.
  3. Meddela om saken till FiSSc/distriktet.
  4. Lämna ingen ensam.
  5. Efter situationen se till att du själv orkar vidare.

 

Källor:
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/nuoret/tietoa_mielenterveydesta/nuorten_mielenterveysongelmat/Pages/itsetuhoisuus.aspx
https://www.umo.se/att-ma-daligt/sjalvmordstankar/att-stotta-nagon-som-har-sjalvmordstankar/

Scouting är en rusmedelsfri verksamhet. Finlands lag förbjuder under 18-åringars bruk av rusmedel. Det är bra att prata öppet om rusmedelsanvändning med alla åldersgrupper och uppmuntra till ett rusmedelsfritt liv. Du måste ingripa i minderårigas bruk av rusmedel. Det är även bra att ingripa i myndiga personers oroande rusmedelsbruk. Ett reglebundet användande av rusmedel under vardagar och/eller veckoslut, framför allt om det leder till att personen inte håller vad hen lovar, ger rätt att ingripa och visa oro för användandet.

Sitt eget eller en kompis riskanvändande av rusmedel kan utvärderas med hjälp av AUDIT-testet. De ungas riskanvändande kan utvärderas med ADSUME-testet (endast på finska). I Finlands Scouters säkerhetsföreskrifter finns mera information om rusmedel.

 

Om du träffar en minderårig som är påverkad av rusmedel:

  1. Ta reda på om det finns behov för första hjälp.
  2. Ring vid behov till 112.
  3. Meddela om saken till kårchefen och trygghetspersonen.
  4. Kom överens med kårchefen om vem som meddelar vårdnadshavarna och när den unga blir hämtad hem.
  5. Ring FiSSc:s/distriktets verksamhetsledare och kom vid behov överens om att göra en barnskyddsanmälan.
  6. Se till att de närmaste scoutkompisarna mår bra.
  7. Efter situationen se till att du själv orkar vidare.
  8. Fortsätt med de normala rutinerna.

 

Om du oroar dig för en myndig scoutkompis rusmedelsbruk:

  1. Prata om saken.
  2. Visa din egen oro.
  3. Erbjud hjälp genom att exempelvis råda personen att ta kontakt med sin egen hälsovård.
  4. Meddela kårchefen och trygghetspersonen och personen är på ett scoutevenemang under verkan av rusmedel.
  5. Efter situationen se till att du själv orkar vidare.
  6. Fortsätt med de normala rutinerna.

 

Källor:
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/nuoret/tietoa_mielenterveydesta/nuorten_mielenterveysongelmat/Pages/paihdeongelmat.aspx
Finlands Scouters policy om rusmedel: https://www.scout.fi/for-karen/karadministration/sakerhet/
https://paihdelinkki.fi/sv/tester-och-matarn/alkohol/testa-dina-dryckesvanor
https://nuortenlinkki.fi/testialue/testit/paihteet

 

En psykos är en allvarlig psykisk störning där personens verklighetsuppfattning är nedsatt och hen har svårt att skilja på vad som verkligt eller inte. Det är tidvis svårt att skilja mellan verkligheten och föreställningarna i ens eget huvud. De vanligaste psykossymtomen är sinnesvillor, eller hallucinationer, och vanföreställningar. Av de psykosrelaterade sinnesvillorna är hörselvillor de vanligaste. En psykotisk människa kan också tro att hen ser saker och ting eller tror på sådant som saknar grund i verkligheten. Hen kan till exempel tro att hennes anhöriga anklagar hen för något som inte har hänt. En psykotisk person kan tala på ett osammanhängande och ologiskt sätt, ibland även mycket ingående.

Om du misstänker att din kompis har psykotiska symptom ta då genast kontakt med en vuxen ledare eller om ni är på läger med första hjälpen/lägersjukhuset. En psykos kräver alltid ett läkaromdöme.

Till uppkomsten av psykoser bidrar ärftliga faktorer samt traumatiska upplevelser och missbruk av alkohol och andra berusningsmedel. Psykos utlöses ofta av betydande livsförändringar och av stress. En tidigare psykos, nya situationer (t.ex. ett läger), skeden i en människas tillväxt och utveckling och andra allvarliga psykiska sjukdomar kan också bidra till att psykossymptom uppkommer. En psykotiskt person känner oftast inte igen sitt eget tillstånd eller dess allvarlighet.

 

Då du möter en psykotisk person:

  1. Behåll lugnet.
  2. Sträva till att hålla diskussionen igång.
  3. Om den psykotiska personen pratar om overkliga saker, säg inte emot hen.
  4. Se till att andra människor finns i närheten.
  5. Berätta att du vill hjälpa.
  6. Sätt inte händerna bakom ryggen eller i fickorna, håll dem synliga, men inte knutna i en näve.
  7. Skratta inte och visa inte miner, en psykotisk person betraktar sin omgivning ofta med överkänslighet.
  8. Se till att du har möjlighet att komma bort från situationen om den blir farlig.
  9. Se till att personen kommer i läkarvård eller ring 112.
  10. Efter situationen se till att du och de andra som varit på plats orkar vidare.
  11. Fortsätt med de normala rutinerna.
  12. Berätta om situationen till vårdnadshavarna.

 

Källor:
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/oppaat/psykoosi/Pages/psykoosiopas.aspx
https://mieli.fi/sv/f%C3%B6rstasidan/psykisk-h%C3%A4lsa/psykisk-oh%C3%A4lsa/psykoser

Bild: Bessi på Pixabay