Jag har hört om många scoutkårer som dras med väldigt gamla stadgar eller traditioner som man gärna värnar om. Emma på kansliet frågade ifall vi i SP kunde skriva en artikel om hur och varför vi uppdaterade vår könsexkluderande stadgar. Till att börja med så får jag dock nämna att detta inte är historien om hur Scoutkåren Pojkarna blev en blandscoutkår.
Scoutkåren Pojkarna har en lång tradition av pojkscouting i Åbo. Grundade år 1920 ur den dåvarande Åbo Scoutförening hade Pojkarna in på 2010- talet stadgar från -70-talet. Även om traditionen är lång så är det ändå först i och med -70-talets staderevidering som könskravet skrevs in i stadgarna. Revideringen då var en störtre helhet som stadfäste sjöscoutingen i kåren och könsklausulen var då säkert helt i tiden med andra samhälleliga diskussioner. Oberoende av klausulen hade vi ändå tidvis kvinnliga ledare i kåren, som oftast fungerade som VU-ledare, vilket i sig säkert förklarar varför den kvinnliga ledarskaran försvann och förändringen uteblev under åren.
2016 blev det dock dags att revidera stadgarna, för att bättre motsvara dagens värld och föreningsmiljö. Mycket uppdaterades och vi fick fina stadgar som återspeglade den verksamhet vi har. Det som vi dock missade var just denna könsklausul som vi inte gav speciellt mycket uppmärksamhet till, vi är ju dock Scoutkåren Pojkarna och vår systerkår sköter flickdelen i vårt kvarter. Ganska snabbt efter att våra nya stadgar godkänts började världen förändras i snabb takt. Diverse samhälleliga händelser öppnade en bredare diskussion om tillgänglighet, exklusion och mångfald vilket fick oss att inse vår miss.
Vi kom alltså till insikten att vår kåranda inte är bunden till könet utan till verksamheten vi bedriver och i vilken anda vi gör det.
Vi kom alltså till insikten att vår kåranda inte är bunden till könet utan till verksamheten vi bedriver och i vilken anda vi gör det. Det vill säga samma anda som drev oss till att bryta ut oss ur den dåvarande kåren år 1920. Alltså att vi i goda vänners lag vill göra roliga och spännande saker utan en stramt organiserad organisation där process och praxis bestämmer vad man får göra istället för våra medlemmars vilda fantasi. Det som slutligen stjälpte oss över gränsen var det faktum att vi uppfattade signaler om att somliga kvinnliga ledare kunde vara intresserad av vår verksamhet. När dessutom explorerbåtlagen Anka och Kräfta började hämta sina kvinnliga klasskompisar till kårlokalen och dessa ville komma med i kåren var förändringsbehovet ett faktum.
Förändringen är som vi vet konstant och kårernas förmåga att förändra sig i enlighet med sin verksamhetsmiljö är en nyckelfaktor för att kåren ska utvecklas och överleva. Även om vi hittills inte lockat en väldigt stor skara nya medlemmar som inte identifierar sig som pojkar så kan vi konstatera att stadgeförändringen som slopade könskravet inte tvingat oss till att frångå den goda andan och samhörigheten som är en av hörnstenarna i vår verksamhet. Utan snarare gett oss en möjlighet att utvecklas som kår, både kultur och verksamhetsmässigt även om vi tills vidare förblir en pojkscoutkår.
