Scoutverksamheten har engagerat barn och unga i över 100 år. Målet och idealen lever starkt än idag. Medan verksamheten under årtiondena har format sig efter världen vi har omkring oss. Scouttraditionerna förenar olika generationer, får oss att känna trygghet och gemenskap med andra scouter.
Scoutingen är rik på traditioner. Det är inte bara olika ceremonier utan mycket i den vardagliga verksamheten. Vi har traditioner på så många nivåer. På global nivå känner vi bl.a. igen firandet av Thinking Day, scoutdräkten och -halsduken. Kårerna har sina traditioner, t.ex lägerdop och sist men inte minst har vi den lilla patrullen med sina egna traditioner.
Hurdana traditioner har vi? Är där några som fallit i glömska under åren. Här några reflexioner över traditionerna under mina aktivaste scoutår på 1950-60-70-talet.
Thinking Day 22.2. Lord och lady Baden-Powells födelsedag, och scoutveckan som kulminerade i St Göransdagen 23.4. var de stora scouthögtiderna. På Thinking Day samlades vi, ofta hela kåren tillsammans, lärde oss något nytt om scouter i andra länder och skickade hälsningar till scouter runtom i världen. Under scoutveckan skulle scoutingen synas i samhället. Vi gick i scoutdräkt hela veckan, också till skolan och jobbet. Scoutveckan slutade med scoutparaden. Samling på senatstorget i Helsingfors med kort andakt, utdelning av Mannerheimspännen, marsch kårvis med kårfanan i spetsen, förbi presidentens slott. Det här var också de få gånger man såg finskspråkiga scouter.
Scouthälsningen var en av de första sakerna man lärde sig. Den lilla tomten (flickorna, numera vargunge) gjorde scouthälsningen med två fingrar, vargungarna (pojkarna) hälsade också med två fingrar, men spretande som ett ”V”. Småningom började man snegla på storscouterna som hälsade med tre fingrar. Vi lärde oss också att en scout räcker fram vänster hand för handskakning. Ett sätt att hälsa, som fortfarande används, när man möts i scoutsammanhang.
Dubbningarna var högtidliga och ofta i samband med jul- och vårfest eller på lägret. Men de kunde också vara i kyrkan t.ex. samband med St Göransdagen.
Scoutdräkten är kanske mera en symbol, men bruket av den är kanske mera en tradition. Scoutdräkten var för oss flickor en hel mörkblå klänning. Med vit löskrage som skulle sys på efter varje tvätt. Klänningen användes på alla möten. Till och från lägren reste vi i klänningen. På besöksdagen drog vi alltid på scoutdräkten oberoende av väder. Likaså flaggpatrullen. På scoutveckan, i slutet på april gick man i scoutdräkt, också till skolan. Scouthalsduken användes förutom till scoutdräkten också på läger och utfärder då man inte använde hela dräkten. Flickkårerna använde en enfärgad blå scouthalsduk. Pojkkårerna hade tidigt börjat använda halsdukar oftast i kårens färger och med kårmärket påsytt.
I patrullen skapades egna traditioner. Patrullmötet började med patrullropet. Patrullen hade sin egen loggbok, i vilken vi i tur och ordning skrev och illustrerade vad vi gjort på patrullmötena och alla evenemang patrullen deltog i. Några patruller hade sin egen maskot, som följde med på läger o utfärder
Många sedvänjor kunde också räknas till traditionen inom scoutingen. Att säga ”du” till äldre människor är självklarhet idag. Ännu på 1950-60-talet hörde det till att man sade “tant” och “farbror” till äldre personer. Men inom scoutingen fick man dua och vara vän och kompis med alla oberoende av ålder. Det kändes ganska “cool”.
Att samla autografer av sina nya vänner i sångboken var också vanligt. Lägermärkena samlades antingen på läderbältet eller lägermössan.
Taptot, som avslutning på patrullmötet, lägerbålet hör väl till våra allra bästa traditioner. Att stå i ring, ung och gammal, hålla varandra i hand med höger arm över vänster arm, sjunga “Dagen dör, skymning rår….” Och till slut låta handskakningen gå runt i ringen, minnas vänskapen, dagens glädjestunder, gå hem till sitt och vänta på nästa möte, lägerdag och scoutvännerna.
