På denna sida publiceras fjärde avsnittet av scouternas julsaga. Nya avsnitt publiceras alltid varje adventssöndag. Vi vill påminna om möjligheten att komma ihåg en vän med en immateriell julgåva, som möjliggör scouting som hobby åt ett mindre bemedlat barn.
Text: Ninka Reittu
Uppläsare: Anna Brear
Svensk översättning: Tove Hagström
Illustration: Ninka Reittu
Nyckelpigan som ville se julen, Del 4: Julgubbens överraskning
Det var rena turen att Alf inte trillade rätt ner i snödrivan av pur förvåning. Hur kunde julgubben veta vilka de var?
Kurre fick i sista stund fatt i Alfs känselspröt och placerade honom på sin rygg igen. I ett huj störtade Kurre ner längs granens stam, och på nytt vinkade skogens små djur åt de förbipasserande.
Det var märkbart svårare för ekorren att skutta i snön än att svinga sig från gren till gren i granen, så när de kom fram till den lilla röda stugans gårdsplan var Kurre alldeles slut.
Julgubben böjde sig ner mot de två små och hans mustascher vippade.
– Hur kommer det sig att en nyckelpiga är här i skogen, vaken mitt i vintern, och dessutom tillsammans med Kurre Ekorre? undrade julgubben
– Jag har tappat bort mig, snyftade Alf sorgset. – Jag hittar inte hem till den stora stenen.
– Varför sa du inte det med det samma? lilla Alf Nyckelpiga. Naturligtvis vet julgubben var du bor. Jag vet var alla världens djur- och människobarn bor, sa julgubben och småskrattade vänligt.
Alf och Kurre Ekorre klättrade upp i julgubbens släde och Rudolf-renen drog raskt i väg med hela ekipaget.
– Vilket otroligt tungt lass, pustade Alf och tittade på den enorma jutesäcken i släden.
– Vilken tur att vi har med oss en ordentlig dos julmagi, så att släden inte väger mer än en ekorre och en nyckelpiga för Rudolf, förklarade julgubben belåtet.
Till Alfs stora förvåning låg stenen där han bodde bara ett stenkast bort, men ordentligt dold av den vintriga skogen och snön.
Ja, där låg hans hem, välbekant och varmt! När Alf fick syn på sitt hem blev han plötsligt alldeles otroligt trött. Han skuttade ner från släden och skyndade sig fram mot ytterdörren. Där stannade han och vände sig om.
– Vintern är väldigt spännande och det var underbart att jag fick se den riktiga julen. Det allra bästa var ändå att jag träffade er. Jag är överlycklig över att jag fick lära känna dig Kurre, och dig, julgubben, utbrast Alf.
Sedan tog han ordentlig fart och störtade tillbaka för att ge Kurre en kram, och efter det kramade han också julgubbens vantklädda tumme. Att krama hela julgubben hade varit stört omöjligt för nyckelpigan, till det var han alldeles för liten.
Då grävde julgubben fram två små paket ur sin säck.
– Här barn ska ni få varsin liten julklapp. De är likadana.
– En julklapp! Till mig? utropade Alf. Han hade aldrig förr fått någon julklapp.
Ekorren och nyckelpigan öppnade sina paket på en sekund. De visade sig innehålla två vackra sälgpipor.
– När ni spelar på dem i skogen i vår kommer ni båda att veta var ni har en vän, så att ni aldrig går vilse igen, sa julgubben.
Sedan tog de avsked och lovade varandra att ses igen när våren kom. Alf kröp lycklig och lite vemodig in i stenhålan till sitt eget bo. Där låg alla i hans stora familj och sov så nöjda, under varma fällar. Alf kurade ihop sig tätt intill sin mamma, i hennes armhåla, där det fanns ett litet utrymme som bara väntade på honom. Han höll sin sälgpipa hårt mot bröstet.
– God jul familjen, mumlade han, precis innan han somnade. Han hade redan börjat drömma om våren.
Det här var den fjärde delen av scouternas julsaga. Vi önskar dig en riktigt god jul!
Ge en immateriell julgåva
Har dina vänner redan allt de kan behöva? Ge en immateriell julgåva som möjliggör hobbyverksamhet åt mindre bemedlade barn och unga.