Från denna sida hittar du den andra avsnittet av scouternas julsaga. Den snöbeklädda hemskogen känns främmande för Alf. Han beger sig ut för att bekanta sig med skogen och hittar hjälp på vägen. Nya avsnitt publiceras alltid varje adventssöndag. Vi vill påminna om möjligheten att komma ihåg en vän med en immateriell julgåva, som möjliggör scouting som hobby åt ett mindre bemedlat barn.
Text: Ninka Reittu
Uppläsare: Anna Brear
Svensk översättning: Tove Hagström
Illustration: Ninka Reittu
Nyckelpigan som ville se julen, del 2: Skogens vintervarelser
Lilla Alf såg sig omkring i det främmande snölandskapet och började snart känna sig mycket dyster. Han klättrade upp på närmsta sten för att spana, för det var omöjligt för honom att flyga i kylan.
Uppifrån stenen kunde Alf se ganska långt, så långt att han kunde urskilja landskapet ända fram till skogskanten. Där skymtade ett litet rött hus.
– I en så fin stuga kan det bara bo trevliga personer som tycker om nyckelpigor, tänkte Alf, och fortsatte energiskt framåt i snön.
Nyckelpigors små fötter är inte riktigt gjorda för att pulsa i snö. Och ganska snart började Alf känna sig trött. Det var fortfarande en bra bit kvar till stugan, och det kändes omöjligt att orka gå så långt. Alf satte sig ner i snön.
Då hörde Alf en nysning bakom sig. Han ryckte till och vände sig om för att se var ljudet kom ifrån.
– Jag ber om ursäkt, jag har snuva, sa nysaren. Det var en ekorre.
– Varför ser du ut så där? utbrast Alf upprört, när han tittade på ekorrens vackra röda päls som inte alls var röd längre. Den var grå.
– Vintern tar färgerna av oss. Men det är bra. Det är lättare för oss att gömma oss i den svartvita naturen när inte vi heller är färggranna, förklarade ekorren, medan den iakttog nyckelpigans röda dräkt som lyste grant.
Samtidigt lade Alf märke till fler varelser som rörde sig i skogen. En skogshare klippte med sina svarttoppade öron, men i övrigt var hela djuret snövitt. Upp längs en trädstam pilade en liten, listig vessla. Den som lyssnade och tittade efter riktigt ordentligt kunde lägga märke till att vinternaturen inte alls var så livlös som den först verkade vara.
– Jag heter Kurre, presenterade sig ekorren.
– Vad heter du?
– Jag heter Alf. Kan du hjälpa mig? Jag behöver hitta hem till den stora stenen, men jag kan inte. Resten av min familj ligger där och sover, men jag ville ut på äventyr, sa nyckelpigan bedrövat. Han började tycka att det i själva verket hade varit en ganska dålig idé att lämna boet mitt i vintern.
Ekorren såg först fundersam ut.
– När jag letar efter mina vinterförråd, som jag har ett oräkneligt antal av här i skogen, brukar jag klättra upp i den högsta granen i närheten för att spana efter dem.
– Hjälper det? frågade Alf snyftande.
– Vanligen inte, för förråden är gömmor, och gömmor ska ju vara gömda. Men vi kan prova i alla fall.
Så skuttade ekorren till en gren precis framför Alf, sänkte ner sin vackra svans som en bro och hjälpte upp den vackra nyckelpigan på sin rygg. Oj, så mjuk och varm ekorrpälsen var! Lilla Alf kröp in och gömde sig helt och hållet i den grå pälsen. Nu gick hans klarröda dräkt inte längre att urskilja i den vintriga naturen.
I det samma satte den varmpälsade ekorren av, rätt upp längs granstammen. Alf drog efter andan i den svindlande farten och kände ett nyp av spänning i magen.
Ge en immateriell julgåva
Har dina vänner redan allt de kan behöva? Ge en immateriell julgåva som möjliggör hobbyverksamhet åt mindre bemedlade barn och unga.
