Julsaga, avsnitt 2

På denna sida publiceras den andra avsnittet av scouternas julsaga. Nya avsnitt publiceras alltid varje adventssöndag. Vi vill påminna om möjligheten att komma ihåg en vän med en immateriell julgåva, som möjliggör scouting som hobby åt ett mindre bemedlat barn.

text: Iina Kansonen
uppläsare: Paavo Kerosuo
svensk översättning: Tove Hagström
illustration: Christel Rönns

Lyssna på andra avsnittet

Olle och Mimosa står som förlamade vid ytterdörren. Till slut grabbar Mimosa tag i Olles hand och drar honom springande med sig. De måste få tag i sin bortsprungna Tobbe!

Lintu vuoden 2019 adventtikalenterista. Kuvitus: Christel Rönns

Syskonen springer så fort de kan. Tobbe skymtar som en liten prick som rusar hitåt och ditåt på andra sidan parken. Det kalla vädret nyper barnen i kinderna. De får snö i skorna och känner att strumporna blir våta, men nu kan de inte stanna. De måste hålla ögonen på Tobbe hela tiden.

”Sätt fart, Olle!” flämtar Mimosa och drar med sig sin bror som är huvudet kortare än hon.
Sedan kommer syskonen fram till bilvägen. Det lyser rött för fotgängare så de måste stanna och vänta. En stor lastbil segar sig fram längs gatan, långsamt som en jättesnigel. Lastbilen skymmer sikten. När den äntligen passerat övergångsstället kan syskonen inte längre se minsta skymten av Tobbe. Trafikljuset slår om till grönt.

”Vad ska vi göra nu? Tänk om vi aldrig mer får se Tobbe? Tänk om han måste stanna ute över natten? Då fryser han till en isklump!” säger Olle förfärat.

Syskonen släpar sig över gatan och slår sig ner på en parkbänk med hängande huvuden. Tårarna rinner över Olles kinder. Mimosa blinkar. Så här skulle de inte gå. De gick ju ut för att leta rätt på den borttappade julfriden. Av den har de inte sett ett spår, och nu är Tobbe också borta.

Plötsligt flyger två kråkor fram till bänken. Efter kråkorna kommer en flock talgoxar. Mimosa och Olle kan inte tro sina ögon: talgoxarna har pyttesmå tomteluvor på huvudena! I det samma hör barnen en tystlåten röst någonstans bakom sig: ”Var det ni som tappade bort hunden?”

Olle och Mimosa vänder sig om, men kan inte se någon. På en gren i trädet bakom dem sitter en domherre och ser på dem. Mimosa rycker på axlarna. De måste ha hört fel. Men då hörs rösten på nytt, nu lite högre: ”Är det er hund som springer fritt omkring här?”

Det går inte att ta miste: det är helt tydligt domherrens näbb som formar orden. Olle drar efter andan av förundran och Mimosa gör stora ögon. En talande domherre!

”Var det du som talade?” flämtar Mimosa fram. Domherren flyger upp och sätter sig på bänken bredvid kråkorna.

”Jovisst var det jag. Jag talar ofta men ni människor lyssnar sällan. Är det er hund som springer fritt omkring?” frågar domherren ännu en gång.

Olle och Mimosa ser osäkert på varandra.

”Jo, det är vår Tobbe”, svarar Mimosa.

Talgoxarna kvittrar mer högljutt än innan och kråkorna nickar nöjt.

”I så fall kan vi hjälpa er”, säger domherren. ”Följ oss.”

Domherren och kråkorna flyger iväg tillsammans med talgoxarna. Fågelflocken flaxar ovanför Mimosa och Olle och tecknar med vingarna att barnen ska följa dem. Barnen känner sig alldeles snurriga.

De följer efter fågelflocken genom parken, förbi biblioteket och förbi den där kiosken som säljer glass om somrarna. De går förbi mataffären, polisstationen och simhallen och när de passerat också bilaffären börjar fåglarna kvittra alltmer mer högljutt.

”Där”, piper domherren. ”Där hittar ni er hund.”

Åtminstone tio par vingar pekar mot en öppen plats en bit längre fram. Mitt på det lilla torget står en väldigt stor och ståtlig julgran. I granens topp glimmar en vacker julstjärna. Men Olle och Mimosa ser ändå inte Tobbe någonstans. Fåglarna måste ha tagit fel. I samma veva flyger fåglarna iväg, högt upp i skyn, och försvinner ur sikte.

”Vi går närmare. Kanske vi inte kan se honom så här på håll”, föreslår Olle.

På sin väg mot torget lägger syskonen märke till att Konstantin, en konstnär som bor i deras grannhus, har riggat upp sitt staffli intill ett stort träd. Där står han nu och målar en tavla, och handen som håller penseln rör sig i stora gester. Olle och Mimosa bestämmer sig för att be konstnären om hjälp.

”Hej Konstantin, har du sett Tobbe?” frågar Mimosa.

Konstantin avbryter sitt målande, funderar en stund och frågar sedan: ”Er hund då? Nej, honom har jag inte sett. Men jag har förstås varit så inne i mitt arbete att jag knappast hade märkt honom ens om han sprungit skällande rätt under mitt staffli.”

Olle och Mimosa rycker besvikna på axlarna.

”Varför ser ni så bekymrade ut? Det är ju snart jul!” säger Konstantin förvånat.

Syskonen förklarar sin situation för Konstantin: både julfriden och Tobbe är försvunna. Tankfullt stryker Konstantin sitt skägg och säger:

”Aha, ni har tappat bort självaste julfriden, oj, oj, oj. Det var illa det.”

Mimosa och Olle sneglar på varandra. Konstantin vet alltså vad julfrid är för något. Hoppfullt frågar Mimosa: ”Vet du var vi skulle kunna hitta julfriden?”

”Ni ställer knepiga frågor idag! Tänk om ni skulle gå och prata med den gamla fiskaren? Han är så gammal att han säkert är klok också”, föreslår Konstantin och stryker av misstag lite röd färg på sin kind.

Olle och Mimosa ser att det står en pimpelfiskare ute på den tjocka isen på sjön. De går ut till honom.

”Ursäkta, men vi har tappat bort både vår hund och julfriden. Har du sett någondera?” frågar Mimosa.

Fiskaren tittar upp på barnen och ler under sin pälsmössa.

”Jaså, ni saknar både er hund och julfriden? Låt mig se nu. En ekorre sprang omkring här för ett tag sedan, och kanske var det också en hare som skuttade förbi, men en hund … nej någon sådan har jag inte sett.”

Mimosa och Olle sjunker ihop av besvikelse.

Men Mimosa ger inte upp utan säger: ”Okej. Men hur är det med julfriden då? Kan du säga var vi kan hitta den …?”

Fiskaren knycker med sitt spö och ser fundersam ut. ”Låt mig tänka lite. Jaha, ni är ute och letar efter julfriden. Ja, var skulle den … Det är förresten både trevligt och fridfullt att sitta så här och fiska. Den som sitter så här hela dagen och funderar på världens gång behöver ingen mindfulness. Så att visst skulle det väl gå att hitta frid så här under julen också.”

Olle sneglar på Mimosa, som stillsamt skakar på huvudet. Fiskaren verkar inte heller vara till någon hjälp. De går tillbaka till det lilla torget. Ingen Tobbe syns till.

Olle och Mimosa börjar bli desperata. De gick ut för att leta efter julfriden, men nu är också Tobbe borta. Pappa kommer inte att bli glad. Blir det alls någon jul i år?

Nytt avsnitt publiceras på denna sida nästa adventssöndag.


Ge en immateriell julgåva

Valokuva: kaksi partiolaista nuotion äärellä talviretkellä
Foto: Atte Kesti

Har dina vänner redan allt de kan behöva? Ge en immateriell julgåva som möjliggör hobbyverksamhet åt mindre bemedlade barn och unga.

KÖP EN IMMATERIELL JULGÅVA