Varför är du scout? Det är en fråga som ställts till mig flera gånger, ofta mera indirekt än direkt. Ibland kommer frågan i form av höjda ögonbryn då jag berättar att jag satt på ett 7 timmars online-möte på en lördag, någon annan undrar hur mycket jag får betalt för scoutingen (och är chockad då jag svarar att jag betalar för det), en kompis blir frustrerad över att jag inte har tid att umgås för att jag alltid sitter i ett möte, och så vidare. Frågan har varit mer aktuell än någonsin under det senaste året, då så mycket av det roliga i scoutingen blivit inställt. Så efter ett 7 timmars online-möte på en lördag kan det vara bra att få frågan, för att påminna mig själv om varför jag överhuvudtaget gör det. 

Ärligt talat, så vet jag inte vad jag skulle göra om jag inte skulle scouta. Scoutingen var inte en omedelbar passion för mig eller en lång familjetradition. Jag började spontant då jag var 10 år gammal. Jag tyckte det verkade intressant och som barn så började, och slutade, jag med olika hobbyn titt som tätt. Men sen slutade jag aldrig scouta. Jag fortsatte gå på möten varje vecka, sen började jag hålla möten varje vecka, sen flyttade jag och slutade hålla möten men fortsatte scouta med mera ”vuxenscouting”. Men jag slutade aldrig. Scoutingen blev en naturlig del av min vardag och så småningom en viktig del av vem jag är. 

Frågan har varit mer aktuell än någonsin under det senaste året, då så mycket av det roliga i scoutingen blivit inställt

Scoutingen är för mig ett enda stort äventyr. Från det första nervösa mötet som äventyrsscout, till det första lägret, till det första nervösa mötet som ledare, till det senaste lägret. Min scoutstig är kantat av äventyr och jag vet aldrig vad som finns bakom nästa sväng på stigen. Men jag vet med säkerhet att det kommer en till sväng, och att den svängen kommer föra med sig nya bekantskaper, upplevelser och erfarenheter. Jag är så glad för att jag snubblat in på detta äventyr. Det har hittills varit mitt livs största och bästa äventyr. 

Ibland tycker jag det är svårt att skilja på mig som scout från mig som studerande, mig som vän, mig som familjemedlem och mig som arbetstagare. Men kanske jag inte alls måste skilja på dom? Kanske scoutingen har format mig till den jag är idag? När jag tänker efter tror jag att scoutingen har gjort mig till en bättre studerande, en bättre vän, en bättre familjemedlem och en bättre arbetstagare. Ifall det stämmer, att scoutingen gjort mig till en bättre medmänniska, så känns det bara rättvist att ge tillbaka till den hobby som gett mig så mycket. Då känns ett 7 timmars online-möte på en lördag som ett litet pris att betala för detta äventyr. 

Så nästa gång någon ställer dig frågan om varför du är scout, ta tillfället i akt för att verkligen fundera på det. Svaret kanske överraskar både den som frågade och dig själv. Sen kan du alltid ställa motfrågan: varför är du inte ännu scout?