Ekot - sagor

I vargungeprogrammet har sagor alltid varit viktiga; kanske viktigare på finska sidan än på den svenska, men också på svenskt håll finns det sagor. Sagorna kan bra användas som inledning på programpass, som röd tråd under kullrådd eller som kvällsberättelse före tystnaden.

Exempel på sagor som använts inom vargungeprogrammet:

Otaliga sagor ur Djungelboken (Rudyard Kipling), till exempel berättelsen om Mowgli, Rikki-Tikki-Tavi, Kim etc.
Tomtesagan (uttdrag ur Tomtarnas bok finns här nedan. Andra versioner av sagan hittas i gamla vargunge- och vargungeledarböcker)
Berättelsen om Sankt Göran
Berättelsen om B-P
Berättelserna om flocken Bävrarna ur Vargungeledarens handbok från år 1996.

I äldre och nyare vargungeledarhandböcker hittar man ofta sammandrag av de vanligaste ”scoutsagorna”.

Tomtesagan

Sagan om Tom och Betty var ursprungligen en bakgrundsberättelse för de engelska tomteflickorna, Brownies. Den användes också i Finland från och med 30-talet. På finskt håll bytte man ut Tomtesagan på 60-talet mot "Satu menninkäisestä, joka löysi kuunsirun", medan man på finlandssvenskt håll höll kvar den ursprungliga sagan.

Oot-toot-to-hoo. En gammal brun uggla satt på en trädgren i det klara månljuset och ropade för sig själv. Hon var en vänlig, gammal fågel med stora djupa ögon, som kunde se också genom mörkret, och fastän många människor tyvärr voro rädda för henne, är hon verkligen alldeles oskyldig, full av vänlighet och skälmstycken. Hon förstod bra ett skämt, och hennes oot-toot-to-hoo ekade i skogen som ett gurglande skratt.

-

Tom och Betty bodde med sina föräldrara på landet i närheten av en stor skog. Den skogen tyckte de mycket om och brukade leka de allra roligaste lekar mest hela dagen. Så upptagna voro de av sig själva och sina lekar, att de alltid blevo mycket missbelåtna, när mor kallade på dem och bad om deras hjälp i arbetet. Slarvigt och ovilligt gjorde de, vad mor bad dem göra. De sågo inte, att mors ögon därvid ofta voro bedrövade och trötta, ty de tänkte blott på att ha roligt. En kväll när barnen voro mer bråkiga än vanligt, talade mor om för dem, hur skönt det var förr, när den lilla, goda hustomten bodde hos dem, och var far och mor till stor nytta och glädje. Barnen blevo mycket nyfikna och ville höra mer om tomten. "Säg mor, var bor han nu? Vi vilja gå dit och be honom flytta hit igen, så behöva vi aldrig mer hjälpa till med det tråkiga arbetet." Mor visste inte, var tomten bodde, men det visste måhända den gamla, kloka ugglan, som bodde i ett högt träd invid träsket djupt inne i skogen.

Strax efter skymningens inbrott gingo de båda barnen ut i skogen, och det prasslade kusligt bland träd och buskar. Många gånger hade Tom god lust att springa hem igen, men Betty gick modigt framåt. Månen gick upp, och där mellan träden glittrade redan träskets mörka vatten i månljuset. Med detsamma hördes ugglans kallande oot-toot-to-hoo alldeles nära intill dem. De stannade och lyssnade. Först tyckte de, att det lät hemskt, men åter ropade ugglan, och nu hörde de, att det lät riktigt vänligt. En stund senare sutto barnen uppkrupna bredvid ugglemor i trädet, tryckta mot hennes varma, mjuka fjädrar, och frågade henne till råds. Visst ville ugglemor hjälpa dem. Hon uppmanade dem att gå ned till träskets norra strand, där månen lyste klar.

- Vänd er runt tre gånger och titta sedan noga ned i vattnet, medan ni säger:
"Jag vänder mig runt, tomte visa nu dig!
Jag ser uti vattnet och där ser jag -"
Märker ni att det inte ännu är slut på versen? Det sista ordet fattas. Men när ni uppmärksamt ser ned i vattnet, så skall tomten visa sig för er, och då får ni också tag i det ordet, som skall rimma på ordet dig.

Fulla av spänning klättrade barnen ned från trädet och smögo sig fram till träskets strand. Där gjorde de, som ugglan sagt, och böjde sig nyfikna över vattenspegeln. Men besvikna sågo de på varandra, ty hur de än försökte se, blickade blott deras egna, ivriga ansikten emot dem i vattnet. De beklabade sig för ugglan.

- Jag såg ingen tomte i vattnet, sa Betty.

- Såg du inte någon, som skulle kunna ge dig rimmet i versen? frågade ugglan.

- Ja, men vi äro väl inga tomtar, sade barnen.

- Nej, men ni kunna bli tomtar, om ni vill. Ni kunna torka disk, sopa, torka damm och ännu mycket mera. Och allra roligast är det, när ni som sagans tomtar gör alla dessa sysslor oombedda och kanske osynliga, så att ert arbete blir en glad överraskning för er omgivning.

Så talade den erfarna ugglan, och barnen hade mycket att fundera på, när de gingo hem. En vecka senare sutto barnen åter i trädet hos sin vän ugglemor. De berättade för henne, att de aldrig haft så roligt som under den gångna veckan, då de lekt tomtar och fått far och mor att tro, att tomten från fordom åter flyttat in i deras hem. De frågade ugglan, som visste allt, om hon kunde säga dem, varför deras lekar i skogen nu voro så mycket roligare än förr. Ja, det visste ugglemor.

- Ser ni, ingenting gör en människa gladare än känslan av att hon kan göra andra människor glada och sålunda sprida välsignelse omrking sig.

(Ur Tomtarnas bok, Helsingfors 1933)